tvungen att skriva av mig bara, ingen e tvingad att läsa ett skit.


hatar när det är såhär, hatar den här äckliga känslan mest av allt.
allt spårar ur när man tänker efter, alla vänner går verkligen åt olika håll, vissa förändras så mycket att man har kommit att nästan hata dom och deras beteende.
att jag ens får höra hur man ens kan göra så mot sina gamla vänner, som man en gång kallade för bästavänner tillochmed.
sånna man kunde snacka med om allt, precis allt.
det är ngt jag aldrig kommer förstå.
litade på varande till hundra procent varje gång det var ngt.
för man visst att det bara stannade mellan alla dom.
dom som man trodde skulle vara bästavänner föralltid har växt ifrån varandra och gjort saker mot varandra man aldrig trodde dom skulle kunna göra.
det är hemskt när man väl tänker efter.

& vissa vänner, man bara står och ser på hur dom börjar spåra ur, väljer fel vägar.
man vill säga något, men är rädd för att förlora dom också.
&så äre dom vännerna som går i samma fotspår som en själv gjorde för ca ett år sedan.
vilket inte var en bra väg att välja, man kände själv hur man förändrades.
visst det var en så jävla rolig tid i ens liv, men man börjar växa ifrån.
och därför tål jag inte att se folk gå samma väg, man kommer ihåg dom bra stunderna starkast, och man vill gå tillbaka i tiden, men tänker man efter och tänker på dom stunderna allt var skit och man ville helst inte leva nästan, så önskar jag att jag kunde stoppa allt.

önskar jag hade en fjärrkontroll som jag kunde spola tillbaka tiden med ibland, uppleva dom fina stunderna igen.
och ändå bara radera allt.
trycka på stopp och låta vissa slippa det man ser att dom kommer dras med in i.
men drömma går ju alltid lr hur ?

vänner kommer, och vänner går, men äkta vänskap den består..?
nej nej...verkligen inte .
äkta vänskap får man uppleva flera gånger, förra året tillexempelt, det kan jag kalla äkta vänskap.
består? skulle inte tro det va.
& även om man säger att man saknar varandra, och ska träffas någon dag och så, så blir det aldrig av.
för man vet att inget kommer bli lika bra som förut, & man orkar inte hoppas förgäves på ngt som man vet aldrig kommer att hända.

vill bara gråta.
låta tårarna rinna än en gång för det som en gång varit.
men det går inte.
går inte att gråta längre över ngt som jag insåg bara gjorde framtiden värre.
för man klarade sig från det mesta, & är faktiskt stolt över mig själv att jag var stark nog att välja en annan väg än vad vissa var för svaga för att stå emot.



för det blir aldrig som förr .