Så jävla stolt över mig själv att jag fortfarande lever och klarar av att leva med mig själv.

Efter allt jag varit med om, allt jävla skit som hänt.

Men det var konsekvenserna av mina egna val så jag tycker inte ett dugg synd om mig.

Om jag hade fortsatt på samma bana, umgåtts med samma folk, samma festande, samma vodkaflaskor, samma misstag och samma tjafs och skitsnack, kan inte ens tänka mig hur mitt liv hade sett ut idag nu.

Stolt över mig själv att jag klarade av att helt och hållet själv ordna ett möte på soc med hur många vuxna som helst.

Sitta där framför dom och säga att jag inte ville bo hemma längre, att jag inte orkade leva länge till om det skulle fortsätta i samma bana varje dag.

När dom sa att dom skulle ringa mig antingen samma dag eller dagen efter om när jag skulle få flytta så blev jag så jävla lycklig men endå så jävla ledsen.

Och det förstår väl varenda människa varför jag bev ledsen, lämna allting som man är van med och alla vänner och familj.

Mötte bästavän på tågstation halv åtta morgonen efter för att vi skulle hinna träffas ifall jag skulle flytta den dagen.

Kommer ihåg hur vi satt utanför min dörr och pratade och rökte runt halv elva på förmiddagen, när mamma kör upp på gården och kliver ur, och jag frågar varför hon kommer hem så tidigt.

Och när hon då svarade  "Har inte soc ring till dig än? Dom kommer och hämtar dig om en halvtimme. "

Kommer ihåg känslan, hur mitt hjärta nästan stannade, klumpen i magen som kom från ingenstans och hur jag började tveka på att jag verkligen vela flytta.

Men en halvtimme senare kom soc och hämtade mig och jag la in alla mina väskor i bilen, stoppade in hörlurarna och kände tårarna bränna innanför ögonen.

Klarade inte ens av att titta mot huset och min familj som stog på trappen och vinkade hejdå.

Fick veta att jag skulle åka till en går utanför Hedemora där dom hade islandshästar, kommer ihåg att jag frågade vad Hedemora var förnå jävla ställe och vart det låg haha.

Satt tyst hela vägen i bilen dit, tände en cigg när jag klev ut bilen på gården och gick in och träffade min nya fostermamma.

Hon var trevlig och jättesnäll, hade 26 hästar om jag inte minns fel, två hundar och en eller två katter.

Så hade hon två barn, en tjej i min ålder och en lite äldre, också en annan tjej som var fosterplacerad.

Alla var jättesnälla och jag var där tills elva på kvällen då jag började känna att det inte var rätt, hade inte hamnat på rätt ställe, det kändes så jävla fel.

Kommer ihåg hur tårarna började rinna och hur jag funderade på hur långt det var att gå hem till Gävle och om jag skulle ta med mig alla väskor.

Men hur det än gick till vilket jag inte riktigt vet så kom endå soc och hämtade mig igen klockan ett på samma natt, och jag var så jävla trött. Halvsov hela vägen till nåt ställe som hette Långshyttan, ett litet ställe några mil från Hedemora.

Var meningen att jag skulle vara där över natten tills dom kom på vart jag skulle bo nånstans.

Men så blev det så att jag blev kvar på nåt konstigt vis .

Minns inte riktigt hur eller varför men så blev det.

Och det var det bästa som nånsin kunnat hänt mig, har aldrig varit med om något så bra som det.

Familjen var jättetrevlig och jag trivdes så bra, började vara ut och träffa lite folk i min ålder, fick lite vänner oså .

Vissa dagar var ju bättre än andra, ibland vela jag bara åka hem igen, var så jobbigt att inte få prata med min familj på en hela jävla månad. Kändes som om alla glömt bort mig, att dom inte vela ha något med mig att göra och bara hade lämnat bort mig.

Som en kattunge ingen ville ha.

Men det blev bättre och bättre.

Och nu efter tre månader kan jag ärligt säga att jag är så jävla glad att jag gjorde det valet jag gjorde.

Har träffat världens skönaste människor som inte bryr sig om hur mitt liv sett ut tidigare och inte dömer mig för hur jag har varit.

Så finns ju världens finaste och underbaraste pojke i Långshyttan, kunde ju aldrig tro att jag skulle bli kär i nån där, ett ställe jag aldrig hört talas om innan. Världens minsta lilla by.

Men så blev det iallafall och jag kan faktiskt inte vara lyckligare nu.

Inte varit så här glad på flera år.

Jag ve egentligen inte varför jag skrivit det hära nu, men kändes bara som en sak jag måste göra för att för mig själv bekräfta att mitt liv kommer att bli bra tillslut och jag är redan på god väg att fixa till det.

Nu ska jag ut och ta en nattcigg med min bästavän och sen ska vi kika på idol.

PUSS GODNATT